Fastighetsägare och laddning del 4 – Energigemenskaper i några europeiska länder

Energigemenskaper är en central del i EU:s strategi för att påskynda den gröna omställningen [1]. Energigemenskaper kan möjliggöra ett mer effektivt utnyttjande av elnätet bland annat genom att öka egenanvändningen av lokalt producerad el, till exempel med laddning av elfordon. För ett tag sen presenterade EU-kommissionen paketet För alla invånares tillgång till energi, där medlemsländerna bland annat uppmanas att utforma nätavgifter för att främja energigemenskaper och flexibel förbrukning [2].

När vi har intervjuat kommersiella fastighetsägare är det tydligt att deras konkurrenskraft bygger på att erbjuda elbils- eller lastbilsladdning och att låga energikostnader är en konkurrensfördel. Möjligheten att använda egenproducerad el och även sälja överskott till närliggande fastigheter skulle innebära nya intäktsströmmar.

I Sverige har energigemenskaper hittills haft ett begränsat genomslag [3] och därför, som en fortsättning på omEV:s fastighetsserie, gör dagens nyhetsbrev en utblick mot några av de europeiska länder där energigemenskaper är mer utvecklade.

Bakgrund till energigemenskaper

Genom EU:s Ren energi-paket introducerades 2019 ”energigemenskaper” som en ny organisationsform på energimarknaden [4]. Gemensamt ägande av energi har funnits i Sverige och andra EU-länder tidigare, men detta är den första EU-gemensamma lagstiftningen. I och med Ren energi-paketet åläggs medlemsländerna att möjliggöra lokal produktion, lagring och delning av förnybar energi, säkerställa öppna och frivilliga medlemskap i energigemenskaper samt skapa icke-diskriminerande regler och stödstrukturer. Ett syfte med energigemenskaper var att öka medborgarnas deltagande i energiomställningen.

Både Förnybarhetsdirektivet och Elmarknadsdirektivet definierar varsin typ av energigemenskap. Definitionerna skiljer sig åt på några punkter, men de liknar också varandra till stor del och delar syftet att definiera en sammanslutning av medlemmar som gemensamt producerar, lagrar, konsumerar eller säljer el [5]. Detta förklarar till viss del att implementeringen av energigemenskaper ser lite olika ut mellan olika EU-länder.

Power Circle presenterade i fredags ett faktablad om energigemenskaper och visar på olika exempel på energidelning, dvs. det sätt på vilket organisationsformen energigemenskaper möjliggör delning av energi [3].

Regeringen presenterade i februari en lagrådsremiss som innehåller nya regler om energidelning, som bland annat föreslår en juridisk definition av energigemenskaper samt ett förslag om avdrag på elnätsavgiften [6].

Energigemenskaper som möjliggörare för laddning

Energigemenskaper kan spela en avgörande roll i att accelerera utbyggnaden av laddinfrastruktur i Europa. Litteraturen på området fokuserar framför allt på flerfamiljshus och personbilar, men nyttorna kan bli ännu mer påtagliga för logistikfastigheter.

Utgångspunkten är att lokalt producerad av el (i regel solel) till exempel kan användas för laddning vid lokala laddstationer i samma eller en närliggande fastighet. Detta har potential att bli billigare och minska belastningen på elnätet.

En energigemenskap är en organisation som tar gemensamma investeringsbeslut om att införskaffa gemensamma laddstationer och optimera användningen av dessa. Utifrån ett svenskt perspektiv, där till exempel en bostadsrättsförening är en naturlig entitet för en energigemenskap, är detta självklart men ute i Europa där boendeformerna är mer varierande är detta ett viktigt förtydligande.

Energigemenskaper kan skapa förutsättningar för lokala flexibilitetsmarknader (t.ex. med stationära batterilager) och medlemmar ska ha möjlighet att sälja sin överskottsel.

Förutsättningarna skiljer sig åt mellan medlemsländerna

Utgångspunkten för detta nyhetsbrev är två vetenskapliga artiklar som undersöker utvecklingen av energigemenskaper i några europeiska länder olika förutsättningar samt den nationella implementeringen av regelverket [7,8]. De länder som vi valt att fokusera på är de som den europeiska intresseorganisationen Rescoop har pekat ut som föregångsländer [9]. Rescoop samlar och företräder EU:s energigemenskaper, som i dag uppgår över 2 500 och sammanlagt representerar 2 miljoner medborgare.

Tyskland – lång erfarenhet av kooperativ

Artiklarna visar att Tyskland är en pionjär inom decentraliserad energiproduktion och har tusentals lokala energikooperativ, ofta med fokus på sol- och vindkraft. Tyskland har även en lång tradition av olika typer av bostadskooperativ.

Tyskland har valt att implementera definitionen av energigemenskaper från Förnybarhetsdirektivet och därmed förtydligat rättigheter för medborgare att producera, dela och sälja energi inom lokala gemenskaper, men definitionen innebär geografiska avgränsningar vilket innebär att detta sker i direkt eller nära anslutning till elproduktionen.

Förutsättningarna skiljer sig mellan de tyska delstaterna, där både ambitionsnivå och incitament varierar. Genomgående bedöms dock den tekniska infrastrukturen som väl utbyggd (både elproduktion och överföringskapacitet), även om elnätet på vissa platser är hårt belastat, t.ex. i södra Tyskland.

Khorrani et al. [7] visar att det är två affärsmodeller som dominerar för energigemenskaper varav Tyskland har implementerat den ena – den kooperativa modellen, där intäkter används för återbetalning till medlemmar, investeringar i nya anläggningar eller projekt i lokalsamhället. Den andra modellen – incitamentsmodellen, ger en prispremie för delad energi. Mer om denna modell i stycket nedan om Italien.

Att energigemenskaper har blivit utbredda i Tyskland beror på flera faktorer, förutom traditionen av kooperativ. Bland annat finns ekonomiska motiv, dvs. att det i praktiken ger lägre energikostnader för medlemmarna, regelverk och incitament för att främja energigemenskaper samt ett utbrett miljöengagemang. Vidare lyfts närvaro av en “key influencer” (t.ex. kommun eller elnätsbolag) som har uppmuntrat bildandet av energigemenskaper i sitt område.

Några utmaningar i det tyska exemplet är höga investeringskostnader och svårigheter för en energigemenskap att låna kapital. Det är även fortfarande relativt låg kunskap om energi i befolkningen och begränsad vana att organisera sig i gemenskaper. Vidare finns osäkerheter kring regelverk och byråkratin upplevs komplex.

Italien – ekonomiska incitament har lett till snabb expansion

Italien har på kort tid blivit ett av de mest intressanta länderna i Europa när det gäller energigemenskaper. Italien var bland de första länderna att implementera definitionen av energigemenskaper från Förnybarhetsdirektivet och att skapa incitamentsstrukturer för energigemenskaper.

Regleringen ger energigemenskaper rätt att sälja och dela energi, tillåter energidelning inom samma lågspänningsnät samt definierar hur delad energi ska mätas.

Parallellt med lagstiftningen införde Italien ett nationellt stödsystem där en prispremie om 110 Euro per MWh delad energi tillfaller energigemenskapen. Ersättningsnivån är den högsta i EU och bedöms bidra till ökat intresse för energigemenskaper och stabilare investeringskalkyler.

Italien har haft samarbete med EU:s Joint Research Centre (JRC) kring energigemenskaper och det finns starka kopplingar mellan akademi, kommuner och energibolag genom pilotprojekt. Parallellt med implementeringen har även utbildningsinsatser genomförts med rådgivning vid lokala energikontor, där ett stort fokus har legat på att fånga upp hushåll och småföretag, speciellt i mindre samhällen, som genom energigemenskaper kan sänka sina energikostnader.

Egen kommentar

På kontinenten behöver man upprätta och administrera nya organisationer, men Sverige har fördelen att flerfamiljhushåll redan idag ingår i en bostadsrättsförening eller samfällighet.

Energidelning kan bidra med nyttor till elnätet men öppnar även upp för nya affärsmodeller i och mellan fastigheter. Idag har vi fördjupat oss i marknadsdesign, men det finns även annat intressant att titta på när det kommer till nya betalströmmar.

Den svenska regeringen föreslår i sin lagrådsremiss en definition av energigemenskap som utgår från Elmarknadsdirektivet, dvs. inte det direktiv som Tyskland och Italien har baserat sin definition på. Detta innebär, förutom att närliggande fastigheter kan dela el, även att en kommun kan skapa en energigemenskap och energidela mellan de kommunala fastigheterna, trots att de inte ligger i direkt anslutning så länge de ligger i samma lokalnät. Vidare lyfter även regeringen exempel där industrifastigheter kan dela solel, vilket skulle kunna innebär fler solceller i industriområden och därmed sänka kostnaderna för bland annat lastbilsladdning där. Vidare föreslår regeringen ett avdrag på elnätsavgiften för delad el som ska ”vara ekonomiskt attraktivt”, dvs. inget konkret förslag på exakt summa.

Referenser

[1] EU-kommissionen, Energy communities. länk

[2] EU-kommissionen, COM Paketet för alla invånares tillgång till energi. 10 mars 2026 länk

[3] Power Circle, 12 mars 2026. Vad är en energigemenskap? länk

[4] EU-kommissionen, 2024. Clean Energy for All Packagelänk

[5] Energimyndigheten, Energigemenskaper ER2024:20. 2024 länk

[6] Regeringen, Nya lagar om elsystemet. 13 februari 2026 länk

[7] Khorrami et at, 2025. A Review on Energy Communities Development, Opportunities and Challenges in Germany, Spain, and Italy länk

[8] Magni et al, 2024. How national policies influence energy community development across Europe? A review on societal, technical, and economical factors länk

[9] Rescoop, 2026. Transposition tracker länk