Förslag till förenklad klimatdeklaration av batterier
Mats-Ola Larsson
2022-10-21
En artikel i Science tar upp EU:s kommande förordning för batterier. Författarna befarar att kraven på att redovisa växthusgasutsläpp kan bli onödigt kostnadsdrivande. De föreslår en enklare modell som skulle kunna införas 2023.
Kraven på koldioxidredovisning onödigt detaljerade
Artikeln från i somras [1] är skriven av fem forskare och tekniker [2]. De har synpunkter på den nya batteriförordning som väntas bli beslutad under slutet av 2022. Skribenterna fokuserar på kraven på klimatredovisning.
Den nya förordningen reglerar bland annat återvinning av material och klimatpåverkan från batteriproduktion. Vi har tidigare beskrivit förslaget [3] och några tänkbara effekter [4].
Klimatpåverkan per batteri eller per levererad kWh?
Det kan i förstone tyckas givet hur man beräknar utsläpp från tillverkningen av ett batteri. Börja med utsläppen av växthusgaser från brytning av material. Lägg till förädling och produktion av komponenter. Addera slutligen utsläpp från tillverkning och sammansättning av själva produkten.
Det kan visserligen vara svårt att få fram relevanta data i alla led, men metoden är tydlig. Resultatet redovisas som kg utsläpp av koldioxid-ekvivalenter per kWh lagringskapacitet i batteriet.
Men om man tänker efter kan denna metod vara missvisande. Det batteri som håller länge ger ju lägre klimatpåverkan i ett livscykelperspektiv än det batteri som måste bytas ofta. Om det är nettoeffekten vi vill se i klimatdeklarationen kan en sådan metod ifrågasättas.
En alternativ metod är att redovisa utsläppen i förhållande batteriets användning. Den föreslagna EU-förordningen bygger på denna modell.
Utsläppen av klimatgaser ska deklareras utifrån batteriets förmåga att lagra och leverera ström under hela sin livslängd. Redovisningen ska bygga på en miljödeklaration för batterier, en så kallad PEFCR. Metoden utgår från att batteriet testas och simuleras med standardiserade förhållanden för i- och urladdning, temperaturer, laddeffekter med mera.
Problem med den föreslagna metoden
Författarna ser uppenbara fördelar med ”livslängds-metoden”. Den tar hänsyn till hela livscykeln. Man kan förfina resultaten genom att samla in data från skrotade eller återvunna batterikomponenter, och få bättre data efterhand som återspeglar verkliga förhållanden.
Det finns samtidigt ett antal problem. Tillverkaren måste i förväg göra antaganden om hur många i- och urladdningar som batteriet kommer genomgå. Man behöver simulera batteriets livslängd och göra antaganden om produktens kvalitet i decennier framåt. Det kan vara svårt innan man har fått verkliga erfarenheter av dagens och morgondagens batterityper i hela sin livslängd.
Det krävs mängder av data från många leverantörer uppströms. Detta är i grunden bra och gynnar seriösa aktörer som strävar efter att minska klimatpåverkan från sin verksamhet. Men samtidigt måste man, åtminstone på kort sikt, utgå från många schablonvärden i brist på verkliga data.
Det handlar om väldigt många produkter som ska ges specifika värden. Även små förändringar i batteridesign eller tillämpning kan kräva omtestning. Hållbarhet påverkas inte bara av batteriets kvalitet och sammansättning. Om ett batteri snabbladdas ofta kan det förkorta livslängden.
En fråga är hur deklaranten ska hantera sekundär användning. Mycket talar för att bilbatterier kan få förlängda liv som stationära energilager. Det kan bli svårt för tillverkaren att redan när bilens batteri ska deklareras bedöma en eventuell framtida, sekundär tillämpning.
Det riskerar enligt författarna bli ett omfattande arbete om man ska inkludera användarfasen på ett trovärdigt sätt. Förvisso får man mer specifika data, men det till ett högre pris som dessutom kan missgynna mindre leverantörer om de har svårare att investera i sådan kompentens. I så fall riskerar reglerna indirekt minska konkurrensen på batterimarknaden.
Garantiåtaganden som ett alternativt mått?
Författarna funderar på om garantier kan användas som ett alternativt mått på livslängd. Tillverkare utfärdar garantiåtaganden om kvalitet och livslängd på batterier när de levereras. Garantierna utgör en approximation av verklig livslängd utan kostnadskrävande tester.
Denna metod har andra problem. Många garantiåtaganden mellan företag är konfidentiella. Det finns ingen standard som säkerställer att garantier från olika aktörer är jämförbara. Ytterligare en aspekt är att garantier i många fall gäller en betydligt kortare livslängd än den genomsnittliga. Tänk bara på hur länge en vanlig personbil rullar och jämför med hur lång tid som garantin gäller.
Bättre med krav per kWh batteri
Författarna landar i slutsatsen att det trots allt vore bättre med ett regelverk där tillverkarna redovisar utsläpp per kWh tillverkad batterikapacitet, och inte utslaget på batteriets livslängd. Det skulle kräva betydligt mindre byråkrati, tester och kontroll.
Den stora nackdelen är dels att siffrorna uppenbart missar livslängdsaspekten. Denna typ av krav ger heller skapar ingen drivkraft att tillverka batterier med lång livslängd. Klimatnyttan av lång livslängd syns inte i redovisningen.
Här tror författarna att tillverkarna har tillräckliga drivkrafter för att tillverka långlivade batterier ändå. Det finns rent kommersiella motiv till att tillverka batterier som håller länge, och även att underlätta sekundära applikationer. Därför landar de i slutsatsen att en förenklad klimatdeklaration som baseras på enbart tillverkning borde ersätta dagens krav i EU-regelverket.
För att klimatmärkningen ändå ska stimulera till förbättringar föreslår författarna ett system där EU tar fram schablonvärden (default) som batteritillverkarna kan använda i sin deklaration. Dessa schabloner ska läggas så högt att det finns starka incitament för tillverkarna att ta fram egna, verkliga data. De kommer då söka efter leverantörer och processer som ger lägre utsläpp än schablon. EU skulle gradvis kunna tvinga tillverkarna att ta fram produkter med allt lägre utsläpp genom att införa tröskelvärden, exempelvis 2027, där högsta tillåtna klimatfotavtryck inte klaras med enbart schabloner. Då tvingas tillverkarna ta fram produkter med egna beräkningar och lägre utsläpp. Annars kan man inte fortsätta leverera.
Metoden kan införas 2023
Men är det verkligen realistiskt att tro att EU ska ändra kraven nu när förordningen snart ska beslutas? Det vore ingen lätt sak med ett regelverk som förhandlats i flera år.
Nej, författarna föreslår ingen ändring i förordningen. I stället tror de att EU kan införa deras modell inom ramen för de föreslagna reglerna. År 2023 ska kommissionen presentera en Delegated Act med detaljer om regelverket. Då tror författarna att EU kan införa den typen av regler för deklaration utan att ändra själva förordningen.
Som avslutning nämner de att denna modell för redovisning av klimatfotavtryck kan få betydelse även på fler områden. Klimatdeklaration av batterier är det första EU-regelverket i sitt slag. Motsvarande regler skulle kunna tillämpas på andra varor. Krav att deklarera utsläpp från tillverkning, i kombination med tröskelvärden som gradvis skärps, kan påskynda avfossiliseringen av fler produkter som tillverkas utanför EU:s utsläppshandel.
Egna kommentarer
För mej blev artikeln en snabblektion i klimatberäknings-pedagogik. Jag fick fundera på vilka jämförelsetal är ”sannast” och vilken metod som säger mest om det jag vill veta. Det är också tänkvärt att redovisningskrav kan utformas på ett sätt som driver teknisk utveckling.
Referenser
[1] Toward a European carbon footprint rule for batteries
[2] De arbetar på Tekniska högskolan ETH i Zurich, Paul Scherrer-institutet i schweiziska Villigen och Hager Energy i Tyskland.