Rapport: Elsektorn och ökad elektrifiering av transporter

Höga elpriser under vinter 2021/2022 har satt elnätet i fokus i Sverige och Europa. Inte minst har det diskuterats hur elnätet kommer att påverkas av allt större andelar laddbara bilar. Antalet laddbara fordon i Europa förväntas öka rejält. Prognoser pekar på 130 miljoner laddbara fordon i Europa till år 2035 [1]. Som jämförelse består den laddbara flottan idag av cirka 3,26 miljoner fordon [1]. En större laddbar flotta kan få betydande konsekvenser för aktörer verksamma i elsektorn. Konsultföretaget EY har undersökt hur elsektorn kan hantera efterfrågan som kommer med fler laddbara fordon och vilka utmaningar som bör prioriteras. Resultaten presenteras i den publikt tillgänglig rapporten ”Power sector accelerating e-mobility” (56 sidor) [1]. Dagens nyhetsbrev är en summering av rapporten.

Brist på laddinfrastruktur är nu det största hindret för köp av laddbara fordon

EY pekar på flera faktorer som driver på den ökade försäljningen av laddbara fordon: ambitiösa klimatmål och regleringar, prioriteringar hos fordonstillverkarna (FoU och nya modeller) och lägre kostnader, vilket har ökat intresse hos privata och kommersiella köpare.

Nuvarande och potentiella användare av elfordon är oroliga för tillgången till publik laddinfrastruktur, framför allt för längre resor. Laddbara fordon behöver vara lika lättanvända och tillförlitliga som förbränningsmotorfordon är idag. För att det ska vara möjligt måste eko-systemet runt elfordon öka minst i paritet med försäljningen av fordonen. Dvs laddinfrastruktur och annan service får inte släpa efter. Enligt källor till EY så finns det en ovisshet om så kommer att ske, vilket riskerar att bromsa konsumenters vilja att köpa laddbara fordon.

Utbyggnaden av laddinfrastruktur går för långsamt

Utbyggnaden av publik infrastruktur i Europa ökade med ca 40 procent under 2021, totalt finns nu 374 000 publikt tillgängliga laddpunkter i Europa. EY menar dock att utbyggnaden är för långsam och att den är ojämnt fördelad, både mellan och inom länder.

Två användarfall släpar speciellt efter: snabbladdning efter vägarna och ”hemmaladdning” för brukare som saknar egen tillgång till parkering. Sammantaget visar EY:s beräkningar att det kommer att behövas 65 miljoner laddpunkter i Europa till år 2035. Varav 9 miljoner publika och 56 miljoner hemmaladdare (reds. anm., hemmaladdare definieras inte i detalj, oklart i vilken kategori laddare på gatan främst riktade mot boende räknas in i). Den totala kostnaden för utbyggnaden beräknas till 134 miljarder USD. De tre viktigaste bromsklossarna för utbyggnaden av laddinfrastruktur är enligt EY:

• Långa ansökningsprocesser och brist på tillgänglig mark
• Långa anslutningstider för att öka/nyetablera nätanslutning
• Brister i interoperabilitet mellan laddnätverk

DSO:er spelar en nyckelroll för en smart användning av laddinfrastrukturen

Etablering av laddinfrastruktur kräver samverkan i flera led, mellan nationella och lokala myndigheter, elnätsägare och andra företag. En av de viktigaste aktörerna i denna samverkan är elnätsägaren, på engelska ofta benämnt som ”Distribution System Operator” (DSO). Stora elnätsinvesteringar kommer behövas under 2020-talet. Laddning av elfordon tros endast utgöra en liten del (8 procent) av investeringsbehovet i elnätet på distributionsnivå fram till år 2030, vilket omEV har skrivit om tidigare [2]. Laddning av elfordon kan dock vara problematiskt för DSO:er då den är svår att förutspå i tid och kvantitet. Konsekvensen kan bli lokala fluktueringar i frekvenser och i värsta fall elavbrott. Uppström i elnätet kan det leda till högre elpriser. I rapporten finns en modellering för uppskattade ökningar i toppeffekt i den lokala transformatorn för sex olika användarfall av laddning (reds. anm., för att illustrativt visa möjliga typfall, ej baserat på empiriska data). Störst ökningar i toppeffekt kan ses för snabbladdning efter motorväg (+ 90 procent), följt av hemmaladdning i närheten av flerbostadshus (+ 86 procent). Olika typer av smart laddning (styrning från DSO och användare, lokal solelsproduktion, smarta nät, V2G osv) har potential att minska dessa effekttoppar. Smart styrning av laddning (t ex prisdifferentiering för olika tider på dygnet) har i EY-modellen störst effekt för hemmaladdning i närheten av flerbostadshus (- 21 procent), men ingen större effekt för snabbladdning efter motorväg där lösningar som lokal elproduktion och batterilager troligen har större påverkan. Laddning för tunga fordon är mer komplext, på grund av bland högre effekt och mindre flexibla laddtider. Vilket ökar behovet av smart laddning.

En stor del av ansvaret för laddning av elfordon faller på DSO:er. De måste utveckla tillförlitliga prognoser på framtida elanvändning (ink laddning) samt integrera elfordonsladdning i elnätet. Utmaningarna för DSO:er är nu att bli mer datadrivna, implementera ny teknik (t ex lokal elproduktion, automatiserade system, V2G) samt bibehålla en hög driftsäkerhet och även skydda sig mot cyberhot. DSO:er kommer att ha svårt att göra detta själva och behöver samverka med fler aktörer i eko-systemet kring elnät och laddning.

Data is king

Laddning av elfordon genererar stora mängder data i flera lager hos olika aktörer. EY menar att data är den framtida valutan som får eko-systemet kring laddning att fungera mer optimalt. Datadelning från olika lager skapar möjligheter till styrning samt interoperabilitet mellan aktörer, vilket förbättrar kundupplevelsen. Data från flera lager är också nödvändigt för att kunna göra tillförlitliga prognoser av tillgång och efterfrågan, vilket ger underlag till investeringar och åtgärder. Effektiv datadelning tros även vara en viktig möjliggörare för att innovationer som V2G och trådlös laddning ska ta fart. Idealt bör gemensamma plattformar och regler för integritet och säkerhet etableras. Vilket dock kan vara komplext givet olika interface, dataformat och företagsstrategier.

Egen kommentar

Laddinfrastrukturen kommer behöva expandera stort och detta relativt snabbt. Det finns emellertid utmaningar, inte minst på elnätssidan. EY förslag är flera, men samverkan och datadelning är av stor vikt. Argumentationen är övertygande men jag saknar en vidare problematisering kring hur det ska ske i praktiken. Datadelning mellan olika aktörer är sannolikt värdefullt för samhället men det finns många hinder för att företag ska dela med sig av affärskritiska data. Frågorna hopar sig: Vem ska skapa gemensamma datadelningsplattformar? Vilka incitament finns? Behövs regleringar?

Referenser

[1] EY. Power sector accelerating e-mobility. 2022. länk

[2] omEV. 2021. länk