Socialt ansvar i fordonsindustrin. Del 3 – sorgebarnet kobolt i Kongo

Prognoser om kobolt

Kobolt är ett av många kritiska material som fordonsindustrin hanterar. En betydande del av utvinningen sker under besvärliga eller direkt förfärliga förhållanden. Barnarbete är vanligt förekommande, liksom dödsfall. Därför är det intressant att titta på prognoser om behovet av kobolt till elfordonsbatterier.

Enligt JRC [1] gick ungefär tio procent av global koboltanvändning år 2017 till elfordonsbatterier. Ungefär 40 procent användes i andra batteritillämpningar. Bristande hänsyn vid utvinningen är således ett ansvar för många. Fordonstillämpningar har hittills stått för en liten del av användningen.

Efterfrågan till fordonsbatterier ökar dock snabbt. Andelen kobolt i fordon växer, och därmed frågan om socialt ansvar. Enligt Reuters [2] var global koboltanvändning till elfordon 39 000 ton år 2020. Det motsvarade 27 procent av global användning det året. Till år 2025 kommer enligt artikeln behovet av kobolt till elfordon öka till drygt 120 000 ton. Det skulle i så fall motsvara 45 procent av det förmodade globala behovet detta år eller annorlunda uttryckt, ungefär åttio procent av dagens användning.

Demokratiska republiken Kongo dominerar helt

International Institute for Sustainable Development (IISD) har gjort en omfattande genomgång av marknaderna för litium och kobolt [3]. Rapporten ger en bra bild av hållbarhetsaspekter och svårigheter med spårbarhet. Kommande stycken återger en del av rapportens texter om kobolt.

Mer än 70 procent av världens koboltproduktion sker i Demokratiska republiken Kongo (DCR). Därnäst kommer Ryssland och Australien med endast 4 procent vardera. Hälften av de kända reserverna finns i Demokratiska republiken Kongo, följt av Australien med 17 procent. Nästan 90 procent av all kobolt som exporteras kommer från Demokratiska republiken Kongo, följt av Zambia med endast 4 procent av global export.

En stor del av exporten går till Kina. Där raffineras hälften av all kobolt globalt. Sex av världens tio största raffinaderier är kinesiska. Övriga på topp-tio-listan finns i Finland, Belgien, Zambia och Japan.

Upp till en tredjedel småskalig brytning, mestadels oreglerad

Brytningen i Demokratiska republiken Kongo bedrivs till större delen med storskaliga industriprocesser. Sju av landets tolv största gruvor drivs av företag med kinesiska ägare. De står för hälften av utvinningen. En annan stor aktör är det schweiziskägda företaget Glencore som driver två av landets största gruvor.

Småskalig, hantverksmässig utvinning står för 25-30 procent av utvinningen. Den bedöms ge 140 000 – 200 000 jobb. En del aktörer är registrerade eller verifierade av myndigheterna, men det mesta av utvinningen sker helt oreglerat. De drivs av små privata aktörer, ofta på koncessioner som givits till storskaliga industriaktörer.

Ett av världens mest korrupta och instabila länder

På Transparency Internationals lista ”Corruption Perception Index” för 2020 rankas DRC på plats 170 av 200 länder [4]. På organisationen Fund for Peace:s lista ”Fragile States Index 2021” kategoriseras Demokratiska republiken Kongo som ”High alert” [5]. Övriga stater i denna kategori är Sudan, Afghanistan, Chad, Centralafrikanska republiken och Sydsudan.

Flera skandaler har avslöjats kring koboltutvinning på senare år. År 2017 gjorde USA:s Department of Treasury bedömningen att den kongolesiska staten har gått miste om 1,3 miljarder USD i korruption kring utvinningskontrakt.  I juli 2020 startade schweiziska staten en brottsutredning om företaget Glencore och korruption. Företaget har utretts flera gånger tidigare av USA:s justitiedepartement och handelskammare.

IISD framhåller samtidigt att de osäkra förhållandena gör att fler köpare börjar använda uppförandekoder. Köpare söker direktkontakt med leverantörer som har bättre trovärdighet. Men IISD bedömer också att de osäkra förhållandena leder till att företag söker leverantörer utanför Demokratiska republiken Kongo. I förlängningen kan detta skapa problem för Demokratiska republiken Kongos gruvnäring.

Dålig spårbarhet

Ett välkänt problem är att storskaliga utvinnare köper råmaterial från småskalig brytning. Det räcker alltså inte med att företag som sysslar med raffinering har avtal om sociala hänsyn med en storskalig gruvaktör. Landet saknar reglering för att definiera olika aktörer. Mineraler som sägs komma från öppna marknaden kan egentligen ha ett ursprung från oreglerad och småskalig verksamhet.

Oetiska förhållanden, orimliga arbetsvillkor och barnarbete förekommer även i storskalig utvinning men är enligt IISD-rapporten vanligare i småskalig brytning. Undermåliga förhållanden anses vara kraftigt underrapporterade eftersom det saknas strukturer för tillbörlig aktsamhet (alltså due diligence).

Effekten blir att den kobolt som används till batterier är svår att spåra. Detta upprör konsumentgrupper. Ett exempel är en juridisk process som startades av en konsumentgrupp i USA 2019. De processade mot Apple, Google, Microsoft, Dell och Tesla om deras ansvar för arbetares död i småskaliga koboltgruvor. I processen identifierades både småskaliga leverantörer och stora aktörer som Glencore och Huayou.

IISD:s genomgång ovan är långtifrån enda källan om den svåra situationen. Enligt Wilsoninstitutet [4] arbetar exempelvis 40 000 barn i småskalig utvinning, en del så unga som sex år. Mycket av arbetet utförs med bara händerna utan verktyg. Lönen kan vara lägre än 2 USD om dagen. 

Kopplingar till fordonsindustrin

Amnesty International skriver i en granskning om barnarbete, usla arbetsvillkor, olämplig hantering, otillräcklig skyddsutrustning, allvarliga hälsoproblem från giftigt damm och så vidare [5]. Amnesty huvudfokus är dock inte problemen i sig. De granskade i första hand hur internationella företag hanterar uppförandekoder. Ett trettiotal uppströms- och nedströmsaktörer granskades år 2015 och 2017. Där ingick cellstillverkare, batteritillverkare och biltillverkare. Amnesty såg en svag förbättring mellan första och andra granskningen. Företagens medvetenhet har ökat och fler är transparanta. Men bristerna var fortfarande mycket stora. Ingen av de granskade 29 företagen bedrev enligt Amnesty sitt hållbarhetsarbete (due diligence) med den kvalitet som standarderna kräver.

Tidningen The Guardian gjorde nyligen ett undersökande reportage [6] om förhållandena i kongolesisk gruvnäring med koppling till bilindustrin. Tidningen besökte gruvorter och pratade med anställda, arbetslösa och företagsrepresentanter. En intervjuad jobbar exempelvis för ungefär 35 kr i om dagen. Företaget förser honom med lunch bestående av två små bröd och ett paket jos. Ledighet eller sjukdom ger löneavdrag. Protester innebär avsked. Ändå är denna person inte anställd hos en underleverantör, utan direkt av Tenke Fungurume Mine, ett av landets största företag som till åttio procent ägs av det kinesiskägda China Molubdenum.

Andra arbetare som tidningen pratat med jobbar åt underleverantörer. De har enligt egen utsago usla matransoner, inga avtal, osäkra anställningar och betalas 4 kr i timmen de timmar man har turen att få jobb. Många påstår sig vara utsatta för rasism och dålig behandling.

Tidningen säger sig ha spårat köp av kobolt från de besökta gruvorna till stora elbilstillverkare som Tesla, Volvo, VW, Renault och Mercedes-Benz. Det är långt kvar till anständiga villkor men tidningen framhåller samtidigt att flera uppköpare har ett socialt ansvarstagande som rimligen bör bidra till förbättringar. De skriver ungefär: ”Guardians granskning visar hur långt det är kvar för branschen innan omställningen till ren energi inte fläckas ner av uppgifter om orimliga villkor för anställda.”

Egen kommentar

Det är oneklingen en lång väg att vandra mot transparenta och hållbara leverantörskedjor. Man kan fråga sig om förhållandena i Demokratiska republiken Kongo driver utvecklingen mot batterier med mindre kobolt och helt koboltfria batterier?

En annan fråga är hur stora aktörer kommer agera, bojkott eller samverkan? Ett ökat fokus på leveranskedjor kan få företag att undvika vissa länder eller råvarukällor. Det kan också resultera i att företag utvecklar sina system för att säkerställa rimliga villkor, och därmed aktivt bidrar till en positiv utveckling för utsatta.

I en tidigare kommentar drog jag en parallell till debatten om biodrivmedel. Den granskningen saknade ofta en granskning av fossila motsvarigheter. Poängen är inte att en undermålig råvara kan rättfärdigas om alternativen är lika dåliga. Poängen är att granskningar av nya råvaror, som kobolt ovan, underförstått kan ge en bild av att en ökad användning automatiskt ger större problem. Den risken finns. Men för ämnen som kobolt och andra råvaror till elfordon bör man också hålla i minnet att det kan förekomma dålig arbetsmiljö och oacceptabla förhållanden även i oljebranschen. Viss oljeutvinning i Nigeria har nämnt som ett exempel [7]. I bästa fall kan ett ökat fokus på hållbara leverantörskedjor resultera i ökade krav i alla relevanta sektorer.

I sista brevet om hållbara leverantörskedjor ska vi ge några exempel på initiativ och aktörer som hanterar socialt och miljömässigt ansvar.

Referenser

[1] Cobalt: demand-supply balances in the transition to electric mobility. JRC 2018. länk

[2] Shortages flagged for EV materials lithium and cobalt. Reuters 1 juli 2021. länk

[3] International Institute for Sustainable Development (IISD) om litium och kobolt. länk (pdf)  länk länk

[4] Blogg från Wilsoninstitutet länk

[5] Genomgång av Amnesty länk

[6] Artikel i The Guardian länk

[7] Samarbetsorgan för fackföreningar om förhållanden för oljearbetare i Nigeria. länk