Serie: Oljans osäkra framtid – Oljeproducerande länders svar på ökad elektrifiering (Del 1/3)

I början av november samlas världens ledare på klimatkonferensen COP26 i Glasgow. En viktig aktör att få med på tåget är de oljeproducerande länderna. Hur dessa länder ska klara en energiomställning är en alltmer diskuterad fråga. Bland annat i en nyligen publicerad artikel i The Guardian skriven av Iraks vice premiärminister och chefen för IEA [1].

Olja har sedan storskalig produktion inleddes i USA under slutet av 1800-talet spelat en nyckelroll i världens energimix, inte minst som den huvudsakliga energibäraren för transportsektorn. Vägtransporter generellt och personbilar specifikt är fortfarande stora användare av olja, med ca 40 % [2] respektive ca 25 % [3] av den globala efterfrågan. OmEV kommer att skriva en serie nyhetsbrev där vi undersöker hur några viktiga oljeproducerande länder agerar och planerar för en framtid med mer osäker efterfrågan på olja, bland annat på grund av allt högre andelar elektrifierade fordon. I första delen undersöker vi organisationen för oljeexporterande länder (OPEC). I del två och tre utforskas Saudiarabien och Ryssland.

Del 1: OPEC – business as usual eller radikala förändringar vid horisonten?

OPEC bildades år 1960 med målsättningen att samordna oljepolitiken mellan medlemsländerna och på så sätt skydda deras intressen [4]. Genom att koordinera priser och produktionsnivåer ville OPEC öka andelen ekonomisk vinst som tillföll de oljeproducerade länderna [4]. Idag är 13 länder medlemmar i OPEC: Iran, Irak, Kuwait, Saudiarabien, Venezuela, Qatar, Libyen, UAE, Algeriet, Nigeria, Angola, Ekvatorialguinea och Kongo [5]. Tillsammans har OPEC-länder närmare 80 % av världens oljereserver [5] och står för cirka 40 % av världens oljeproduktion [6].

OPEC har också haft mer eller mindre formella samarbeten med andra oljeproducerande nationer som Ryssland, Kazakstan, Oman, Bahrain osv. Denna konstellation går under namnet OPEC+ [7].

Huvudutmaningen – försvara oljans roll som den dominerande energikällan

I en boken ”OPEC and the world´s energy future: its legacy and Promise” [4] utgiven år 2020 beskrivs OPEC:s och dess medlemsländers utmaningar i detalj [4]. OPEC:s huvudsakliga utmaning är att bibehålla oljans relevans i en energimarknad under konstant förändring [4].

Många prognoser och investeringsbeslut rörande olja baseras nu på klimatpolitiska målsättningar. Historiskt har dock teknologisk utveckling varit den största förändringsfaktorn för energianvändning [4]. Andra viktiga faktorer inkluderar befolkningstillväxt, geopolitik, miljöpåverkan, energisäkerhet, energipriser och makroekonomiska trender [4].

Oljepriset – En delikat balansgång mellan lönsamhet och risken för omställning  

En drivande faktor för energianvändning och eventuell energiomställning är energipriser.

Historiskt har det funnits en tydlig koppling mellan oljepriset och utvecklingen av ny teknologi. Höga oljepriser ger incitament till att använda mindre olja, hitta nya energikällor och till att exploatera nya oljefyndigheter [4]. OPEC:s inflytande på oljepriset har därför haft stor påverkan på teknikutvecklingen. Oljeprischocken 1973 (orsakad av OPEC) ökade efterfrågan på energieffektivare fordon och främjade även utvecklingen av kärnkraft och förnyelsebar energi [4]. Högre priser ledde också till att investeringar i oljefält med högre produktionskostnader (t ex i Nordsjön och Alaska) blev lönsamma [4]. En utmaning för OPEC är därmed att influera oljepriset till en tillräckligt hög nivå där medlemmarna kan tjäna pengar, men samtidigt tillräckligt låg nivå för att inte ge starka incitament för nya oljeexploateringar eller teknologisk omställning.

OPEC:s makt ser ut att minska

OPEC:s historiska roll som prissättare genom kontroll av en stor del av det globala oljeutbudet har dock underminerats under senare år. Viktiga orsaker är USA:s inträde som största oljeproducent (genom skifferolja), interna konflikter och en allt mer utbredd syn att efterfrågan på olja snart kommer att nå toppen på grund av mer stringent klimatpolitik [8]. Allt fler prognoser pekar på minskade efterfrågan på olja och lägre oljepriser. Exempelvis IEA har räknat på netto-noll utsläpp vilket pekar mot stegvist sjunkande oljepriser i framtiden, ner mot $25/fat år 2050 [9]. Vilket utgör en stor utmaning för många oljeproducerande länder som skadas ekonomiskt redan vid oljepriser på $60 – $70/fat [8]. Dessa risksignaler har inte missats av finansmarknaderna som nu kräver högre förväntad avkastning på investeringar i olja och gas jämfört med investeringar i förnyelsebar elproduktion [8]. För rikare OPEC-länder är detta ett tämligen litet problem då den egna avkastningen kan användas till nyinvesteringar. För OPEC-länder beroende av utländska direktinvesteringar kan det dock få stora konsekvenser [10]. Klart är att OPEC-länderna kan hantera sjunkande oljepriser, volymer och investeringar olika. Påverkande faktorer inkluderar produktionskostnader, oljeintäkternas andel av statsbudgeten och möjligheterna att främja andra industrier och intäkter (t ex förnyelsebar elproduktion) [10].

OPEC tror på fortsatt ökad efterfrågan på olja och blygsamma andelar laddbara fordon 

Vart femte år bearbetar OPEC:s sekretariat deras långsiktiga strategi. Strategin bygger på tre pelare: marknadsstabilitet, försörjningstrygghet och säkrad efterfrågan (”efterfrågesäkerhet”) [4]. Anmärkningsvärt är att den officiellt tillgängliga strategin (på OPEC:s webbplats) är från år 2010 [11] och därmed saknar överväganden från de senaste 10 årens utveckling inom bland annat elektrifiering av transportsektorn. Vi har förgäves letat efter senare strategidokument.

Ledtrådar till nuvarande syn och strategi kan dock hittas i OPEC-rapporten ”World Oil Outlook 2045” som släpptes år 2020 [12]. OPEC:s egna prognoser spår en fortsatt ökad efterfrågan på energi – en årlig ökning med 0,9 % mellan åren 2019 och 2045 [12]. Förnybar energiproduktion spås öka mest (6,6 % årligen) och kol minst (-0,3 % årligen). Oljan tros behålla sin position som den största energibäraren till år 2045 med en årlig ökning i efterfrågan på 0,3 % [12]. Uppfattningen är att toppen nås mellan åren 2025 – 2030 för att sedan minska och stabiliseras framåt år 2045 [12]. Efterfrågan på olja för vägtransporter förmodans öka från 44,4 miljoner fat/dag år 2019 till 47 miljoner fat/dag år 2045. Ökningen spås dock bli större inom flyget och för petrokemiska produkter [12]. Den huvudsakliga dämpande faktorn är en ökad penetration av laddbara bilar i OECD länder [12]. I prognosen når den globala fordonsflottan 2,6 miljarder fordon år 2045, varav 430 miljoner (16,5 %) är laddbara fordon [12]. Elektrifieringen tros främst påverka personbilssegmentet. Kommersiella fordon antas i regel drivas av en förbränningsmotor. Stark BNP-tillväxt i utvecklingsländer med Indien i spetsen kan dock kompensera för allt fler laddbara bilar.

Det kan dock noteras att OPEC:s prognos inte är förenlig med 1,5 C klimatmålet [8] och att prognosen är relativt oljepositivistisk för personbilar. En metastudie av prognoser för laddbara bilar kopplat till oljeefterfrågan visar visserligen på stor variation, men generellt förväntas efterfrågan på olja minska efter år 2025 i personbilssegmentet [3]. Drivande faktorer inkluderar ökad andel laddbara bilar men även ökade elektriska körda km på grund av ökade andel kommersiell personbilstrafik. I lågutsläppsscenarion förväntas oljeefterfrågan från personbilar minska med upp 60 % till år 2040 [3]. Ett eventuellt stöd till OPEC:s scenario kan dock ses i Norge. Trots höga försäljningsandelar av laddbara bilar under senare år är den inhemska efterfrågan på olja samma idag som för 10 år sedan [13].

Vissa av OPEC:s medlemsländer förbereder sig för en framtid med minskade oljeintäkter

Flera av länderna i OPEC har goda förutsättningar för att ersätta delar av nuvarande oljeintäkter med intäkter från solenergi och dess möjliga förädlingar (t ex produktion av vätgas) [8]. Initiativ har inletts i bland annat Saudiarabien (mer om detta i del 2 i serien). Flera OPEC-länder har haft stora subventioner på inhemsk konsumtion av olja. I ett antal länder fasas dessa subventioner nu ut, vilket kan ses som ett steg mot minskat oljeberoende [8].

Egen kommentar

Elektrifieringen av transportsektorn är en av många utmaningar som OPEC står inför. Även vid 100 % elbilar så utgör personbilar endast ca 25 % av efterfrågan på olja. Elefanten i rummet är vad som händer om utvecklingsländerna följer Europa och andra ekonomier i allt hårdare utsläppskrav – då spricker OPEC:s prognoser och kanske också OPEC-ländernas statsbudgetar. Behovet av att diversifiera sina ekonomier börjar nu sjunka in hos de oljeproducerande länderna. I nästa del i serien får ni några exempel från Saudiarabien.

Referenser

[1] The Guardian. 2021. länk

[2] BloombergNEF. 2020. länk

[3] Columbia. Center for global energy policy. 2019. länk

[4] Alsahlawi, Mohammed A. OPEC and the World’s Energy Future: Its Legacy and Promise. CRC Press, 2021. länk (bok)

[5] OPEC. 2021. länk

[6] EIA. 2021. länk

[7] AP. 2021. länk

[8] Åhman, Max. ”When gold turns to sand: A review of the challenges for fossil fuel rich states posed by climate policy.” (2021). länk

[9] IEA. 2021. länk

[10] Intervju med Max Åhman, Lunds universitet. Den 23 sep 2021

[11] OPEC. 2021. länk

[12] OPEC. World Oil Outlook 2045. 2020. länk

[13] Morgan Stanley. 2021. länk