Slutrapport från IVA-projektet Vägval för klimatet

skrivet av Hans Folkesson

I augusti skrev jag om Transportgruppens observationer inom Vägval för Klimatet.

Där gav jag också en summering om syftet med projektet. Se vidare www.iva.se.

Torsdagen 13 februari publicerades projektets slutrapport i samband med ett fullsatt seminarium på IVA i Stockholm med Johan Kuylenstierna som moderator.

Karin Byman redovisade projektet och där medverkade bl.a. Svante Axelsson, fossilfritt Sverige, Anders Ygeman, energiminister och en politikerpanel.

Deltagarna i politikerpanelen har deltagit som referensgrupp under hela projektet och jag upplever ett genuint intresse och ambition att jobba mot målen från denna grupp där samtliga riksdagspartier ingår.

Undertecknad har varit aktiv som ordförande i arbetsgruppen för Transportsystem och i styrgruppen samt arbetsutskottet för syntesarbetet.

Slutrapporten, liksom samtliga fem delrapporter, kan hämtas från IVA:s hemsida eller direkt från denna länk: https://www.iva.se/publicerat/ny-rapport-om-hur-sverige-kan-bli-klimatneutralt/

Det går också att se hela seminariet från nedanstående länk: https://www.iva.se/event/syntesrapport-fran-vagval-for-klimatet/

Ett drygt hundratal personer med bred erfarenhet från både näringsliv, akademi och offentlig sektor har deltagit i projektet. I arbetsutskottet samt i styrgruppen har vi varit ca 20 personer. Slutseminariet var det 12:e seminariet som arrangerats av projektet.

Nedan följer en sammanfattning av den presentation Karin drog vid seminariet den 13 februari då slutrapporten offentliggjordes och därefter ger jag mina personliga reflektioner
på rapporten och möjlighet att nå målen. Dessa kan sammanfattas med att samhället i stort och allmänheten saknar en helhetsbild och inte förstår behovet av kraftfulla beteendeändringar. Utan ett kraftfullt efterfrågetryck kommer vi inte att få vare sig CO2-fria industriprocesser eller klimatneutrala transporter.

En central fråga när vi startade projektet 2018 var hur mycket el och biomassa som krävs för att vi ska kunna klara klimatmålen. Vi har besvarat det genom en ”bottom up” analys av de olika sektorerna – industrin, transporter och energi och gjort översiktliga bedömningar av vilka storleksordningar det rör sig om. Frågan analyseras och besvaras inom de olika delrapporterna för industri, transporter och energi och summeras i syntesrapporten.

Även området tekniska åtgärder på systemnivå analyseras och besvaras inom de olika delrapporterna för industri, transporter, energi, samhälle och jordbruk.
Slutrapporten har i stor utsträckning fokuserats på hur politiken bör verka för att vi ska nå klimatmålen? Denna fråga har också analyserats och beretts i Samhällsrapporten.

Den stora utmaningen är inte enskilda tekniska lösningar – utan att det krävs stora teknikskiften i infrastruktur och processer som är beroende av varandra. De har olika ledtider och olika investeringsförutsättningar. Det är statliga aktörer som måste investera i ny infrastruktur som stöttar en omställning i industrin och i transportsystemet. Hela samhällsplaneringen måste hänga ihop och dra åt samma håll och politiken måste förstå helheten när de fattar viktiga beslut.

Vi och många med oss visar att det finns tekniska lösningar för att nå klimatmålen, men det är lätt att man pratar om en sak i taget, t.ex. laddstolpar eller nya stålprocesser. I praktiken finns många ömsesidiga beroenden, där infrastruktur och teknik måste komma på plats för att enskilda företag ska kunna ställa om.
Industrirapporten analyserade ett stort antal branscher och identifierade hur olika processer kan ställa om till fossilfrihet och man konstaterade att alla branscher behöver el och förnybar biomassa i stor omfattning. Biobränslen är ingen homogen grupp bränslen, de kan vara gasformiga, flytande eller fasta.
Man konstaterar också ett stort behov av vätgas för järn och stål, ”Hybrit”, kemiindustri, raffinaderier och högst troligt även som transportdrivmedel.

Transportrapporten pekar på att det behövs en radikal omställning av transportsystemet. Det räcker inte med fossilfria drivmedel och energieffektiva fordon. Trafikmängden kan och måste minska – hela samhället kan bli mer transporteffektivt utan att mängden transporterade personer/gods behöver minska.

En personbil står i genomsnitt still 95% av tiden och när den rullar sitter det i genomsnitt bara 1,3 personer i varje bil. Stadsplanering – bostäder, arbetsplatser, samhällsservice och affärer etc, måste organiseras så att transporterna kan minimeras. Kollektiva trafiklösningar och beteendeförändringar är nödvändiga.
Sammantaget kan beteendeförändring, teknikutveckling, elektrifiering och bränslebyte i kombination med överflyttning till energieffektiva trafikslag leda till noll-utsläpp till 2045.
Däremot är omställningstakten mot delmålet 2030 alldeles för låg.

Energirapporten pekar på att elanvändningen kommer att öka med mellan 40-60% fram till 2045. Samtidigt kommer det krävas investeringar för att ersätta äldre kraftverk – det innebär att vi kommer behöva bygga lika mycket ny produktionskapacitet som vi har idag. Eftersom andelen förnybar energi, tex vindkraft, kommer att öka, kommer kraftsystemet att få helt andra egenskaper. Dagens elmarknad utvecklades i början på 1990-talet – snart 30 år sedan. Då rådde helt andra förutsättningar och dagens marknadsmodeller levererar inte de investeringar som behövs för att vi fortsatt ska ha ett leveranssäkert elsystem.  Det är därför bråttom att staten ser över elmarknaden.

Sverige har naturtillgångar som både har byggt vår industri, och som bidrar till att vi kan ställa om till ett fossilfritt samhälle. Det gäller tex skogen där vi även har en nettotillväxt som gör att det binds mellan 40-60 miljoner ton koldioxid varje år till följd av det svenska skogsbruket.

Svenskt jordbruk har låg klimatpåverkan jämfört med många andra länder – att äta mer svenskproducerad mat är därför också en klimatåtgärd. Men jordbruket kan även bidra med bioenergi i betydligt större omfattning än idag, och även bidra med ökad kolinlagring i mark.

Sverige har goda förutsättningar för att ställa om till ett fossilfritt energisystem och betydande inhemska resurser att bygga vidare på tex vattenkraften, jorden, skogen och en mycket låg befolkningstäthet vilket ger enorma möjligheter för såväl vindkraft som solcellsparker.

Det är viktigt att vi inte diskuterar enskilda energislag för sig – utan ser hela energisystemet som en helhet. Tekniskt sett finns lösningar för att bygga ett robust och flexibelt energisystem.

Inget land och i synnerhet inte Sverige, med stort internationellt handelsutbyte, kan nå klimatmålen på egen hand. Vi måste därför aktivt samarbeta med övriga världen och framförallt inom EU. Dels är det EU som driver den globala klimat- och hållbarhetsagendan, dessutom är EU vår industris verkliga hemmamarknad.

Tekniska lösningar måste anpassas efter internationella standarder och certifikat och staten måste aktivt verka för en nationell infrastrukturplan i en internationell kontext. Vi måste ta fram en sammanhängande tidsbestämd plan för hur infrastrukturen för transporter och energi kan stötta nödvändiga teknikskiften inom industrin, jord- och skogsbruk, i hållbara städer och på landsbygden. Planen måste utvecklas genom ett aktivt engagemang inom EU, och med beaktande av övriga internationella marknader samt innehålla tydliga mål för utrullning av effektivare fordon och farkoster, med tillhörande infrastruktur för el, biodrivmedel och vätgas.

Även om tekniklösningar är viktiga så är den avgörande frågan att få allmänheten att förstå nödvändigheten att förändra.
Åtgärder för att nå klimatmålen måste utformas på ett sätt som underlättar medborgarnas delaktighet och stärker acceptansen för omställningen. Arbetsuppgifter kommer att förändras – vissa företag försvinner och nya kommer till. 

För att klara detta krävs utbildning generellt, kompetensutveckling i näringslivet, men också olika arbetsmarknadsåtgärder. De teknikskiften som nu pågår kommer att påverka stora yrkesgrupper inom industrin, som exempel kan nämnas fordonsindustrin när bensin- och dieselmotorer ersätts med eldrift och batterier. Det är redan nu svårt att hitta kompetens inom flera områden, samtidigt som efterfrågan kommer att minska inom andra yrkesgrupper, som då måste omskolas. 

Det behövs även generella utbildnings- och informationsinsatser för hur medborgarna ska kunna minska sin klimatpåverkan.

Det krävs också stora investeringar i industriprocesser och infrastruktur.
En avgörande faktor för att klara omställningen är att det är lönsamt och att riskerna är hanterbara för företagen.

Politiken måste därför jobba med att minska den politiska risken för företagen, men även bidra till att tekniska risker och marknadsriskerna minskar genom att ta ett helhetsgrepp om infrastrukturen och verka för långsiktiga politiska uppgörelser över partigränser.

Det krävs också ett uthålligt och fokuserat stöd för forskning och utveckling men framförallt måste innovationskedjan från forskning till serieproduktion stödjas.

I båda dessa avseenden ser vi en stor potential i gemensamma EU-satsningar exvis ”Horizon Europe”. Generellt mer fokus på statlig- och EU-nivå att dela risk vid större investeringar.

Avslutningsvis mina personliga reflektioner efter två mycket intressanta år i projektet där jag haft förmånen att samarbeta med och lyssna på Sveriges elit vad gäller kunskap om hållbarhet och klimat.

Som framgår av rapporten är det oerhört viktigt att vi får alla att engagera sig i vår tids största utmaning. Alltför många är rädda för att hotet mot vår planet leder till passivitet och att tillväxten ska stanna upp. Här har jag uppfattningen att vi alla måste förena oss i att lösa utmaningen och inte låsa oss i gamla värderingar. Ett gammalt och klokt citat av Albert Einstein.
”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka”.

Personligen anser jag att vi måste hållbarhetsdeklarera alla produkter och tjänster, det är helt vansinnigt att subventionera stora SUVar för att de är laddbara men producerats med ett stort fotavtryck under ohållbara arbetsförhållanden eller att nöjesresa till lågkostnadsländer där ohållbara arbetsförhållanden gör att vi kan leva lyxliv.

Alla måste göra en klimatkalkyl och sträva efter att leva inom de gränser planeten accepterar. Inte för planetens skull, den överlever, men för våra barns och barnbarns skull. Därför måste vi ställa som krav på allt vi handlar att få såväl klimatavtryck som hållbarhetsdeklaration.

Här möts jag ofta av att det inte finns exakta beräkningsmodeller, m.m. men jag anser att utmaningen är för stor för att vi ska låta oss invänta den perfekta tekniska lösningen för att rejält sänka vårt klimatavtryck. Vi behöver nu börja förändra vårt eget beteende. Vinnova har i dagarna publicerat en rapport som visar att ”energianvändning och utsläpp från persontransporter i Sverige skulle minska med nästan 20 procent om män reste som kvinnor”.
Vid vårt Transportseminarium i juni pekade vi på att personbilstrafiken utgör 2/3 av klimatutsläppen från inrikes transporter och att utrikes flygresor är ungefär lika mycket. Anmärkningsvärt är att i båda dessa fall är 70% fritidsresande, exkl. jobbresor.

Det finns en jättepotential och om vi kan få alla att engagera sig i sitt fotavtryck kommer prioriteringar från allmänheten att driva på de möjliga lösningar vi visat i rapporten.