Syntes av artikel: Narrativ för hållbar mobilitet

Vad har Greta Thunberg, Elon Musk och Boris Johnson gemensamt?

Ledtråd: det handlar inte om mänskliga bosättningar på Mars.

I en nyligen publicerad vetenskaplig artikel har dessa tre personer identifierats som viktiga initiativtagare inom olika delar av hållbarare mobilitet; Greta (minskat resande), Elon (elektrifiering) och Boris (ändrat resande, kollektivtrafik och cykel). Artikeln ”Grand Narratives for sustainable mobility: A conceptual review” [1] är skriven av några av de stora vetenskapliga tänkarna inom mobilitetsområdet. Tillsammans har författarna över 40 000 citeringar(!). Grundtesen i artikeln är att narrativ (berättelser om hur framtiden kan se ut reds. anm) är en nyckelfaktor för att den mänskliga psykologin ska kunna transformera idéer till verklighet.  Artikeln presenterar därför ett antal narrativ som ämnar att utveckla och på sikt även förverkliga, vad de menar, en av vår tids största idéer, hållbar mobilitet. Dagens nyhetsbrev är en syntes av denna synnerligen välskrivna artikel. Vill ni läsa den i sin helhet så finns den tillgänglig som Open Access här.

Nio narrativ för hållbar mobilitet   

Iden kring hållbar mobilitet kan spåras bakåt till åtminstone år 1992, när EC Green Paper [2] först introducerade en terminologi rörande transportsektorns samhällskostnader (miljö, socialt och beroende av ändliga resurser). En minskning av dessa samhällskostnader är en viktig motivator för hållbar mobilitet. Några exempel som nämns i artikeln [1]: transporter står för 24 % av globala CO2 emissioner och närmare 32 % av världens energikonsumtion (2016) samt att transporter orsakar 1,35 miljoner globala dödsfall till följd av trafikolyckor.

Författarnas ramverk för framtidens hållbara mobilitet bygger på de tre klassiska frågorna: Vad? Vem? Hur?. Vad refererar till strategier, varav tre huvudsakliga förslås: ökad effektivitet, förändringar i resesätt och/eller minskning av antal resor. Vem är vilken aktör som ska ta initiativ och hur är den faktiska aktiviteten. Baserat på detta skapas sedan en matrix med nio olika narrativ, som svar på Hur. Se nedan tabell (fritt översatt från [1]).

Tabellen är till stor del självförklarande med några få undantag t ex narrativ nummer nio som refererar till en förflyttning av elektroner istället för människor dvs telefonmöten och andra digitala kommunikationstjänster.

De tre stora narrativen – elektromobilitet, kollektivtrafik 2.0 och låg mobilitetssamhället

De nio narrativ som presenteras ovan är individuellt inte tillräckliga för att nå en hållbar mobilitet [1]. För att nå en kritisk skala måste narrativen kombineras, vilket författarna har gjort utifrån de tre strategierna. Vilket då ger följande övergripande narrativ: elektromobilitet, kollektivtrafik 2.0 och låg mobilitetssamhällen. Dessa tre har även bedömts utifrån kriterierna genomförbarhet, acceptans och möjlighet att leverera positiv miljöpåverkan.

Elektromobilitet

Elektromobilitet innebär en omställning från fossilbaserade fordon till elektrifierade fordon (författarna inkluderar elbilar, bränslecellsbilar och laddhybrider). Denna omställning gäller även för lastbilar, tåg, fartyg och flygplan. På grund av diverse konsumentbarriärer (laddning, räckvidd osv) ligger ett stort ansvar på företag och myndigheter i att utveckla fordonen, stötta acceptansen hos konsumenterna samt tillhandahålla nödvändig infrastruktur (utsläppsfri el, laddinfra osv). Elektromobilitet kräver en simultan förändring av både fysiska och politiska system, vilket gör att författarna argumenterar för den offentliga sektorn som den huvudsakliga initiativtagaren i elektromobilitetnarrativet.

Författarna anser att elektromobilitet har stor sannolikhet att kunna genomföras och kan nå hög acceptans bland konsumenterna. Elektromobilitet anses även spela en central roll i att minska miljöpåverkan från transporter pga. av högre verkningsgrad och minskade hälsofarliga emissioner och CO2 utsläpp.

Kollektivtrafiken 2.0

Kollektivtrafiken 2.0 är ett narrativ som dels inkluderar traditionell kollektivtrafik (som dramatiskt måste öka i användning) samt nya typer av delade mobilitetslösningar som medför en förflyttning från ägande till användning av bilen. Dessa delade mobilitetslösningar framgång bygger till stor del på att de minskar kostnader och/eller minskar restiden jämfört med privat bilkörning. Vilket hittills inte har skett på större skala [1]. Automatiska fordon kan förändra konkurrenssituationen positivt för delade fordon.

Kollektivtrafiken 2.0 anses svårare att genomföra än elektromobilitet, det är dock genomförbart, förutsatt att tydliga regleringar och omfattande styrmedel införs av den offentliga sektorn. Det föreligger emellertid en stor utmaning i att övertyga konsumenter att överge den privata bilen, även om yngre generationer verkar mer mottagliga. Kollektivtrafiken 2.0 har potential att minska CO2 utsläppen och samtidigt öka tillgänglighet och minska trafikolyckorna.

Lågmobilitessamhället

Lågmobilitetssamhället (bil och flyg), innebär till skillnad från ovan nämnda narrativ en mer radikal förändring i vår livsstil [1]. Låg mobilitet behöver dock inte innebära ett bilfritt samhälle men betyder onekligen dramatiskt minskade resor. Den naturliga applikationen av detta narrativ är urbana miljöer, där alternativ finns (gå, cykla osv) och där bilens samhällskostnader är mest synbara (luftmiljö, köer osv). Allmänheten anses som den viktigaste aktören för att förverkliga detta narrativ, inte minst genom politiskt engagemang men även genom individuella val (t ex inte köpa bil) [1].

En dramatisk minskning av t ex bilresor, anses mest genomförbart i asiatiska och europiska städer där avstånden är mindre än i Nordamerika. En viktig möjliggörare är också digital kommunikationsteknik. Acceptansen hos konsumenterna för ett lågmobilitessamhälle bedöms bli större om alternativa transportsätt och infrastruktur främjas, t ex cykelvägar och kollektivtrafiken. Minskade resor har potential att minska CO2 utsläppen, däremot finns det risk för negativ påverkan på tillgängligheten av mobilitet.

Enligt författarna bör de tre narrativen prioriteras olika, lågmobilitessamhället ska prioriteras först, följt av kollektivtrafiken 2.0 och elektromobilitet. Anledningen är att det finns risk att narrativen motverkar varandra, t ex ett enskilt fokus på privatägd elektromobilitet kan leda till minskad kollektivtrafik och lägre benägenhet till minskad biltrafik. Ett konkret förslag är att elbilar ej bör tillåtas i t ex bilfria zoner. Elektromobilitet ska dock genomsyra även de andra narrativen i form av eldrivna kollektiva transporter.

Egen kommentar

Det råder närmast global enighet om att transportsektorn måste minska sina utsläpp. Hur, av vem och under vilken tidshorisont debatteras emellertid fortfarande livligt. I denna debatt är artikeln som låg till grund för dagens nyhetsbrev ett välkommet inlägg, genom att ge en övergripande bild över aktörer, strategier och narrativ. Motiveringen till varför det behövs narrativ känns relevant. Att Greta, Elon och till viss del (buss)Boris har skapat engagerande narrativ råder det knappast något tvivel om. Jag ser också ett stort värde i att kombinera olika strategier och narrativ. Argumenten för varför det inte räcker med att endast elektrifiera är övertygande. Att endast fokusera på ett narrativ är troligen otillräcklig ur miljösynpunkt och är dessutom dålig riskspridning då oväntade negativa konsekvenser kan uppstå.

Referenser

[1] Holden, Erling, et al. ”Grand Narratives for sustainable mobility: A conceptual review.” Energy Research & Social Science 65 (2020): 101454.

[2] Com, E. C. ”Green Paper on the Impact of Transport on the Environment.” A Community Strategy for ‘‘Sustainable Mobility’’, COM (192) 46 (1992).