Elbilen, mineralpolitiken och hållbarheten

skrivet av Daniel Brandell

Kanske är det bara en tidsfråga innan elbilen på allvar kommer i det miljöpolitiska rampljuset, inte för sina förtjänster, utan för sina problem? För det är väl känt att den stabilt ökande produktionen av batterier till elbilar ställer mycket stora krav på naturresurser och metaller: kobolt, nickel, mangan, litium, koppar, grafit. I enlighet med de roadmaps som utarbetas internationellt går det att förutse en tiodubbling av utvinningen av flera av dessa redan kritiska resurser till år 2050. I mångt och mycket är detta bra: det innebär att de fossila fordonen fortsätter att fasas ut. Men samtidigt som elektrifieringen av fordonsflottan är högst välkommen ut hållbarhetssynpunkt, så är det naturligt att ställa frågor om det rimliga i det ökande uttaget av metaller. Att förädla mineral till högrena metaller, vilket krävs för användning i fordonsbatterier med lång användningsbarhet, är en högst energi- och resurskrävande process som i sig genererar stora utsläpp av växthusgaser.

I sin nyutkomna debattbok Elbilen och jakten på metallerna gör journalisten Arne Müller ett försök att reda ut detta dilemma och försöka svara på de kritiska resursfrågor som omger elbilarna. För även om det i ett flertal studier är belagt att batteridrivna bilar ur ett livscykelperspektiv ger upphov till avsevärt mindre utsläpp än konventionella bensin- och dieselfordon, så är elfordon långt ifrån neutrala när det gäller växthusgaser. Snarare är det uppenbart att de fortfarande saknas nödvändig infrastruktur och teknik för att hantera den ökande mängden batterier. Inte minst återvinningen av fordonsbatterier är förhållandevis primitiv och ger upphov till stort resursslöseri. Här finns betydande insatser att göra vad gäller forskning, utveckling av materialkemisk processindustri samt implementering av politiska styrmedel.

Styrkan hos Müller är att han kan gruvindustrin, vilket han följt länge och skildrat i ett antal böcker. Med detta perspektiv är det naturligt att känna en rad farhågor inför den entusiasm som uppvisas av ansvariga makthavare avseende en snabb expansion av gruvor för mineraler till just Li-jonbatterier. Det är bara att backa bandet tio år tillbaka, då den senaste gruvboomen svepte över landet: flera små- och storskaliga projekt påbörjades, men med katastrofala ekonomiska och miljömässiga konsekvenser när konjunkturen vände nedåt kring år 2013-2014. Detta resulterade i konkurser som lämnade miljardstora skulder bakom sig, och där inte sällan lokalsamhällena i redan hårt trängd glesbygd fick städa upp och ta den ekonomiska smällen. Müller tecknar en bild av en gruvbransch som förvisso innehåller ett antal stora, seriösa och långsiktigt verkande aktörer, men som periodvis domineras av mindre och uppenbart lycksökande krafter. Den iver som idag uppvisas av ansvariga politiker för brytning av nickel, litium, kobolt och vanadin är därmed en tydlig parallell till den hejarklack som drev fram uppenbara misslyckanden som Northland Resources gruva i Pajala – förvisso i all välmening syftande till mer jobb i avfolkningsbygder och stora statliga inkomster, men inte bottnandes i realistiska bedömningar.

Sedan den senaste gruvboomen har dock flera nya gruv- och mineralprojekt möts av omfattande folkliga protester. Exemplet med kalkbrotten i Ojnareskogen på Gotland är kanske det mest välkända, men har en rad paralleller i främst Norrland där planerade gruvor riskerat rennäring och känsliga naturmiljöer. I spåret av denna gruvkritiska rörelse har också flertalet projekt lagts i malpåse. Även om de aktörer som legat bakom detta hindrande av nya gruvprojekt ofta bemöts med hård kritik och anklagelser om bakåtsträveri, är det dock enligt Müller så att om motsvarande protester varit mer högljudda för tio år sedan hade förmodligen miljardbelopp kunna besparats. Müller pekar på en tydlig motsättning mellan den cirkulära ekonomi som vore eftersträvansvärd för att hushålla med mineralresurserna, och den nuvarande mineralpolitiken från de stora politiska partierna som i princip innebär ”tuta och kör” – och som under nuvarande former i princip är oförenlig med klimatmålen.

Den inneboende motsättningen som omger elbilen är alltså att det behövs mer metaller för omställningen till en fossilfri fordonsflotta, men att metallframställning idag ofta inte är ekologiskt hållbar, att gruvindustrin inte är beredd att ta ansvar och ansvariga politiker är naiva och kortsiktigt agerande. Säkert ligger det mycket i detta, inte minst att den ständiga expansionen av bilismen är oförenlig med en hållbar utveckling. Samtidigt måste ju materialen till elbilarnas batterier komma någonstans ifrån, och borde inte Sverige ha ypperliga förutsättningar att här vara ett föregångsland? Medan Müller påpekar att den idag tveksamma gruvnäringen i utvecklingsländerna inte med nödvändighet måste ske på ett miljömässigt och socialt oacceptabelt sätt, så går det också att vända på resonemanget: varför inte också använda de resurser som finns här i Skandinavien, med ett förhållandevis robust och miljövänligt energisystem, med hög anslutning i fackföreningar, med fungerande lagstiftning och låg grad av korruption? Att implementera en hållbar och seriös mineralutvinning torde vara möjligt, om ansvariga politiker vågar göra de satsningar som krävs för att få bort oseriösa aktörer och investera i långsiktig teknologi.

Det kvarstående intrycket efter en genomläsning är att Müller kanske blir väl svartsynt: den tekniska utvecklingen går snabbt vad gäller återvinning, vilket skulle lösa en del av de största miljöproblemen med elfordon idag. De ökande metallpriserna som borde följa på en efterfrågeökning borde förhoppningsvis göra att innovationer som hushållar med metallerna realiseras snabbt. Batteriforskning idag syftar till både biologiska och lättåtervunna material, samt till batterier som åldras mer långsamt, vilket också borde påverka positivt. Politiska styrmedel håller på att tas fram på alla nivåer. Självklart kommer implementeringen av dessa att skapa intressemotsättningar, men förhoppningsvis står vi bra rustade att åtminstone tekniskt möta de många utmaningarna. Med största sannolikhet har Müller rätt i att en överdriven bilism är svårförenlig med ett mer hållbart samhälle ens med en genomgående elektrifiering, men vi kommer ändå att behöva mer eldrift i detta syfte – och då mineraler till material i batterier. I detta sammanhang är det nödvändigt att förklara hur en hållbar mineralpolitik som kan hantera detta skulle ut, och inte endast peka ut risker och gamla försyndelser.