Observationer från IVA-projektet Vägval för klimatet-Transportsystem

skrivet av Hans Folkesson

Sverige har som mål att bli klimatneutralt till 2045, ett mål som antagits av en klar majoritet av våra politiker. Man har också enats om ett etappmål för transportsektorn till 2030 där utsläppen av koldioxid från inrikes transporter ska minska med minst 70 % jämfört med år 2010.

Även om det finns ett stort engagemang i samhället har Klimatpolitiska rådet konstaterat att vi med nuvarande tempo inte kommer att nå ens halvvägs till etappmålet. Vi behöver accelerera åtgärdsprogrammen de närmaste åren men som alltid när vi går mot stora utmaningar höjs röster för att vi borde sänka ambitionsnivån och sätta mer realistiska mål. Personligen är jag av den uppfattningen att det är nu vi verkligen måste kämpa och accelerera handlingsprogram för att nå målen.

All vetenskap pekar mot att vi måste få till en snabb förbättring om vi överhuvudtaget ska kunna bromsa temperaturökningen. För att detta ska hända måste hela samhället engageras och kunskapen hos allmänheten höjas väsentligt.

Jag vill peka på ett mycket klokt citat ur Jan Carlzons bok ”Riv Pyramiderna”:
En människa som inte har information kan inte ta ansvar men en människa som har information kan inte undgå att ta ansvar.

Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, startade under 2018 projektet Vägval för klimatet för att bidra med ett helhetsperspektiv i frågan och därigenom underlätta för olika beslutsfattare att väga alternativ mot varandra. Syftet med projektet är att ta fram förslag på åtgärder för att Sverige ska uppnå klimatmålen samtidigt som det stärker svensk konkurrenskraft. Projektet drivs genom fem delprojekt:
– Industrisystem
– Transportsystem
– Energisystem
– Jordbrukssystem
– Samhällssystem

Projektet leds av Karin Byman, IVA och ordförande i styrgruppen är Elisabeth Nilsson.

Undertecknad har varit aktiv som ordförande i arbetsgruppen för Transportsystem och ingår också i styrgruppen samt arbetsutskottet för syntesarbetet. Slutsatser och rekommendationer sammanställs succesivt och under första kvartalet 2020 planeras en slutrapport med förslag på åtgärder.

För mer information om projektet hänvisas till IVA:s hemsida www.iva.se.

I april redovisades en delrapport från arbetsgruppen för industrisystem och

i juni redovisades delrapporten från vår arbetsgrupp, ”Så klarar Sveriges transporter klimatmålen” (pdf).

I båda dessa delrapporter har vi listat ett antal observationer som ligger till grund för höstens syntesarbete.

Ett tjugotal personer med bred erfarenhet från både näringsliv, akademi och offentlig sektor har deltagit i Transportsystemgruppens arbete, med Kristina Haraldsson som delprojektledare.

Vi har efter ett ambitiöst arbete med insamling av fakta baserade på nu känd kunskap och våra gemensamma bedömningar om framtida utveckling kommit fram till 13 viktiga observationer som beskrivs i detalj i rapporten.

Nedan följer en sammanfattning av den presentation Kristina och jag drog vid seminariet den 12 juni då rapporten offentliggjordes.
Länk till seminariet.

Vi kan konstatera att vägtrafiken står för merparten av inrikes transporters koldioxidutsläpp, (ca 15 miljoner ton/år) och att personbilar svarar för två tredjedelar av dessa (drygt 10 milj ton/år). Inrikes flyg utgör bara 0,6 milj ton/år men det är viktigt att förstå sambanden även med utrikes transporter. Bara den del av utrikes flyg och sjöfart som bunkrar bränsle i Sverige utgör lika mycket som personbilstrafiken, ca 10 milj ton/år.

Genom analyser från VTI visar det sig att ca 75% av personbilsutsläppen kommer från fritidsresor. Vi måste med andra ord få ALLA att inse vilken påverkan vi har på våra utsläpp.

Som konstaterats i bl.a. Klimatpolitiska rådets årsrapport är minskningstakten alldeles för långsam och nuvarande reduktion på ca 1%/år måste accelereras till minst 5%/år om vi ska klara etappmålet 2030.

För att detta ska ske krävs en radikal omställning av transportsystemet där vi satsar på:
– teknisk utveckling
– bränslebyte och elektrifiering
– överflyttning till mer energieffektiva transportslag
– mobilitetslösningar
– kunskap och ledarskap

Men bränslebyte till förnybara drivmedel och elektrifiering räcker inte för att nå klimatmålen. Hela samhället måste bli mer transporteffektivt och det finns behov av en transportpolitisk handlingsplan som synkroniseras med övrig samhällsplanering och utveckling. Här måste demografiska och geografiska skillnader i vårt avlånga land beaktas.

Elektrifiering är en central åtgärd inte bara för vägtrafiken.
Idag är vårt järnvägsnät elektrifierat till mer än 90% och energiåtgången är mycket låg, totalt ca 2,5 TWh. Detta beror på eldrivlinans höga verkningsgrad. Även i ett kraftigt utbyggt järnvägsnät är elbehovet inte mer än ca 4 TWh vilket kan jämföras med utbyggnadstakten av vindkraft, som är betydligt högre.
En personbil med förbränningsmotor har vid normala körcykler en verkningsgrad på ca 20% medan en elbil ligger på över 70% inkl. förluster vid laddning. Energibehov för en normalstor elbil, körsträcka 1500 mil, ligger på mindre än 3000 kWh/år. I rapporten har vi antagit att vi når ca 2 miljoner laddbara personbilar 2030, (prognos av Power Circle jan 2019), och att tung vägtrafik max når ett behov av ca 4 TWh/år 2030. Det innebär att 10 TWh ytterligare el skulle kunna ersätta ca 30 TWh fossila drivmedel.

Även tunga lastbilar och bussar kommer i stor utsträckning att elektrifieras men här är utmaningen energiförsörjning/laddinfrastruktur. Idag sker nästan all elförsörjning av vägfordon via batterier som kräver en ladd-infrastruktur. Det pågår försök med elvägar och konduktiv elöverföring uppifrån men även underifrån. En annan möjlig lösning är induktiv laddning under drift.

En annan teknik för energiöverföring är bränsleceller där vätgas används som energibärare. Här pågår en snabb utveckling framförallt i Asien och Toyota har annonserat en kraftfull satsning på området kopplat till OS 2020.

Oavsett teknik krävs investeringar i både publik och icke-publik infrastruktur anpassad för olika typer av fordon. Det finns också behov att dimensionera elnätet för att klara effekttoppar för hårt belastade vägstråk och att övergripande anpassa elförsörjningen  till nya förutsättningar.

Elektrifiering kommer också successivt att införas för sjöfart och flyg, men för längre resor kommer biodrivmedel att vara nödvändiga även efter 2045.

Biobränslen är avgörande för en snabb omställning
Sverige har stor tillgång till hållbara bioråvaror och goda förutsättningar till en inhemsk produktion. Trots det importerar vi idag ca 70 % av det biodrivmedel vi använder inom transportsektorn och en stor del av importen är icke hållbart biobränsle. En snabb prioritering av inhemsk hållbar produktion skulle medföra positiva effekter såväl för energiförsörjningstrygghet som arbetstillfällen och exportintäkter.

Även i vårt optimistiska antagande vad gäller elbilsutvecklingen kommer en majoritet av våra vägfordon 2030 att vara huvudsakligen förbränningsmotordrivna. Det betyder ett ökat behov av biobränslen på 15-20 TWh om vi ska nå etappmålet. Dessa behöver huvudsakligen vara vätskeformiga för användning i befintliga fordon. På sikt kan denna produktion styras över till flygsidan om detta beaktas vid projektering av anläggningarna.

Vi ser också att biogas har en stor potential för tunga fordon, speciellt i flytande form, LBG. Detta är också mycket intressant för sjöfart.

Oavsett vilka lösningar vi implementerar är en grundförutsättning att vi har en aktiv dialog med övriga EU-länder.
EU är en viktig ”hemmamarknad” och gemensam front till den globala marknaden och Sverige bör i högre utsträckning aktivt söka påverka utvecklingen i en hållbar riktning.

Rätt hanterat kan då vår omställning till fullt hållbar klimatneutralitet ge bra affärsmöjligheter och arbetstillfällen.

Rapporten visar också att allmänhetens inställning och beteende har en avgörande betydelse och observationen om kunskap och ledarskap är mycket viktig.

Vi bör tex hållbarhetsdeklarera alla produkter i transportsektorn vilket betyder såväl fordon och drivmedel som transporttjänster. Vidare finns det vid jämförelse av tekniska investeringsalternativ, behov att beakta hållbarhets-, livscykel- och det samhällsekonomiska perspektivet.

Avslutningsvis mina personliga reflektioner efter ett mycket intressant år i projektet där jag haft förmånen att samarbeta med och lyssna på Sveriges elit vad gäller kunskap om hållbarhet och klimat.

Omställningen är inte enkel och det går inte att suboptimera. Ett helhetsperspektiv är viktigt och en väl informerad och utbildad allmänhet är nödvändigt för att klara dessa tuffa mål.

Alla produkter har stor inverkan på koldioxidutsläpp och enligt Industrigruppen kommer det att dröja minst 20 år innan vi kan se fram mot koldioxidfri stålproduktion. Vi ser idag stor användning av icke hållbara produkter, exvis palmoljebaserad HVO och icke hållbara batterier. Här gäller det att tänka i flera steg innan vi alltför snabbt skrotar ut redan tillverkade produkter och ersätter med högbelastande ohållbara. Även i transportsektorn kan återanvändning ibland vara att föredra. Vid inköp av fordon är det därför oerhört viktigt att beakta både hur mycket koldioxid som emitteras vid produktion och vid användning.
Grundregeln är att lägre vikt ger mindre utsläpp både vid produktion och användning.

Vi måste självklart också beakta att en stor del av vår klimatpåverkan kommer genom utrikes resor och transportarbete. Att reducera bilåkande och semestrande på hemmaplan och ersätta med Thailandresa är definitivt inte klimatsmart.

Min viktigaste insikt är att vi måste radikalt öka takten i omställningen och snabbt gå in i ett transporteffektivt samhälle som ger kommande generationer en plattform för framtiden.