För någon vecka sedan tog jag tåget till Oslo för att vara med på norska Energiforskningskonferensen. Det är en årlig konferens som arrangeras av norska vetenskapsrådet [1]. Norge har gas, olja, marin industri och framför allt en massa idéer som omsätts i konkreta projekt. Precis som Sverige, marknadsför sig Norge som ett land med ren och grön el. Det här nyhetsbrevet är en sammanfattning av några godbitar från konferensen.
Utsläppsfritt 2030 i Norge
Trots att Norge är det elbilstätaste landet i världen är fokus att reducera CO2-utsläppen från just transportsektorn. Man vill ha en utsläppsfri fordonsflotta 2030 och jobbar på bred front med batterier, vätgas och bränsleceller, och biodrivmedel. Till sin hjälp har de en massa pengar som de satsar i grundforsknings- och demonstrationsprojekt och är tydliga med att det är de tekniska lösningarna som ligger till grund för utsläppsminskningen. Med de statliga forskningsmedlen ska kostnaden för omställningen minskas.
Temat för konferensen var – Går det fort nog? Är vi på rätt väg? Norges olje- och energiminister Terje Søviknes var på plats och berättade om regeringens ’verktygslåda’ för att snabba på utvecklingen. Terje Søviknes är uttalat teknikoptimist och var tydlig med att det är dagens forskare som ska vara med och lösa dagens problem, och att samtidigt bana väg för morgondagens forskare. ’Bärkraftig energi’ var ett uttryck som han ofta återkom till, och med det menade han att det ska vara lösningar som gynnar kommande generationer.
Terje Søviknes poängterade politikernas roll för ett utsläppsfritt Norge och det tydliga samspelet med forskare och näringsliv. Han sa även att forskning kräver tid och man måste få misslyckas längs vägen, samt att forskarna kräver frihet för att finna de bästa lösningarna. Han betonade att även små steg kan få stor betydelse för framtiden – dvs. vänta inte på att göra något om du redan nu kan.
Decarbonisation in UK
För att sätta Norge i ett internationellt perspektiv var Chris Goodall från Storbritannien och Kaare Sandholt från Danmark/Kina inbjuda för att belysa olika vägar framåt för att minimera CO2-utsläppen. Dessa två länder skiljer sig åt i tillvägagångssätt.
Storbritannien ska minska sina CO2-utsläpp till 2050 till 20% av 1990 års nivå (från 600 till 120 miljoner ton CO2). Ifjol kom man ner till ca 370 miljoner ton och det är en lång väg kvar. De sektorer som ligger efter är transport och bostäder. Brittisk industri har tagit en stor smäll då t.ex. stål- och aluminiumverk har flyttats till ställen som globalt sett är bättre ur ett CO2-perspektiv. Elkraftsbolagen kommer troligtvis att vara CO2-neutrala inom en tioårsperiod. Tidigare i maj inföll en historisk dag – den första dagen då ingen kolkraft behövdes för att möta elbehovet.
Men man måste göra mer. Decarbonisation var ordet Goodall använde – av transportsektorn, av elförsörjningen, av bostäder – men framför allt flyg och fartyg. Han menade att dessa två sistnämnda ofta glöms bort i debatten.
Några områden som regeringen i Storbritannien satsar på är vindkraft ute till havs, att attrahera batteriproduktion, laddinfrastruktur och att isolera gamla pittoreska (och ofta K-märkta) hus. På grund av dess K-märkning kan man inte på ett lätt sätt t.ex. byta fönster från englas till trippelglas och man kan inte tilläggsisolera från utsidan, osv, osv.
China’s stumbing blocks
I Kina har man stora drömmar, i alla fall om man får tro danske Kaare Sandholt som är en av de ’klimatexperter’ som de styrande i Kina lutar sig mot när det kommer till förnyelsebar energi. Kina har en dröm om ekonomisk tillväxt, ett ekologiskt och hållbart land, och att vara oberoende av andra länder för sin välfärd. Man pratar om det ’nya normala’ där nya ’gröna’ värderingar prioriteras. Green mountains are better than silver mountains, som Sandholt uttryckte det. Även skiftet från tung industri till en mer servicebetonad sektor ingår i det ’nya normala’.
Vad som återstår i Kina idag är, enligt Sandholt, att säkerställa en gemensam och tydlig vision för energiomställningen. Idag är det många som anser att förnyelsebar energi bara är ’add on’ till det normala kraftsystemet. Det finns heller inga ekonomiska incitament för att öka flexibiliteten (kolkraftverk är inte flexibla). Vidare har kolkraftsindustrin fortfarande ett stort inflytande i samhället med olika förmåner och prioritet hos makthavare. Som nation kör man fort fram med alternativa tekniker och lösningar, men man gör inget åt de gamla kända ’road blocks’, som Sandholt uttryckte det.
Hvor fort går utviklingen i Norge?
Ja, den frågan var huvudtemat för dagen. Ett antal större forsknings- och demonstrationsprojekt presenterades inom olika områden: solceller, digitalisering i energisektorn, CO2-infångning och -lagring, och kollektivtrafik.
Även om Norge idag inte har någon solcellsproduktion är man världsledande inom kiselplattor och installation av solcellsparker. Det finns företag i bl.a. Frankrike och Japan som köper norska kiselprodukter på grund av ett litet CO2-fotavtryck. Ett annat exempel är NorSun som säljer Si-wafers till världsledande solcellsproducenter: SANYO, Panasonic, Sunpower, m.fl.
Procumers var ett nytt ord för många i rummet – att både vara producent och konsument av förnyelsebar energi. Att installera någon form av elproduktion vid hytter är lockande för många norrmän. Idag kommer alla ut till sin hytte klockan 18 på fredagenskvällen och vill plugga in sin elbil, något som elsystemet inte är dimensionerat för och med fler och fler elbilar i Norge blir problemet påtagligt. I värsta fall kostar elen ca 20 NOK per kWh under dessa tider, mot normalt ca 27 öre. Därför testar man nu ett antal olika IoT-lösningar för att optimera och minimera energiförbrukningen. Ett stabilt och robust elnät är då A och O. Tillsammans jobbar 12 företag/organisationer/universitet och Microsoft kring att förbättra översynen av elnätet med hjälp av drönare och avancerad bildbehandling; video, stillbilder, IR, radar, osv. har man som input för att lokalisera fel i elnätet. Ingenjörerna i teamet har en bakgrund från spelindustrin – Game of Drones.
Kollektivtrafiken i Oslo ska 2020 enbart drivas med förnyelsebar energi och inga dieselbussar är målet. Man ser nu att biltrafiken i Oslo minskar något och samtidigt ökar resandet med kollektivtrafik. De har ett antal elbussar och har räknat på hur dessa ska laddas: nattladdning blir billigare än ändhållplatsladdning. Detta beror till största delen på att det behövs fler bussar (och chaufförer) för samma turtäthet om bussarna laddas vid ändhållplatserna.
Det rullar fem bränslecellsbussar i Oslo med ett bränslecellssystem på 150 kW och ett Li-jonbatteri på 17,4 kWh. Dessa bussar släpper ut 84% mindre CO2 än motsvarande dieselbuss. Priset för vätgasen är motsvarande 3,86 €/kg H2, vilket är under den kostnad som man räknat på då bränslecellsbussar blir lönsamma i Norge (3,93 €/kg H2). Tyvärr har det inte gått helt smärtfritt med bränslecellsbussarna. Ungefär en tredjedel av alla fel har rört själva tankningen. Bortsett från detta har majoriteten av alla fel berott på ’vagnsproblem’, inte på bränslecellssystemet, något som kändes positivt.
Dagen avslutades med fyra parallella sektioner som behandlade vägtransporter så väl som mer utbildningsliknande aktiviteter för att lära sig skriva ansökningar och att göra inspel för kommande utlysningar.
Både Godall och Sandholt var inne på att tekniken finns idag, men vi agerar inte tillräckligt snabbt. Att ta tillvara på överskottsvind ansåg de var ett område som bör prioriteras. I stor skala räcker inte batterier till utan det är bränsle som bör produceras: metan eller vätgas. Vidare måste politiker förstå vetenskap; möjligheter och begränsningar.
En givande och inspirerande dag och sammanfattningen av läget i Norge är: de är dåliga pessimister…
[1] TEKNOLOGIOPTIMIST – HVOR FORT GÅR DET EGENTLIG? länk