EVS29 – vad sa mässan?

skrivet av Håkan Burden (Viktoria Swedish ICT AB)
Jag hade förmånen att få åka till EVS29 i Montreal [1] (se OMEV nyhetsbrev 21/06/2016) där vår erfarenhetsrapport från Electricity Innovation Challenge 2015 presenterades [2,3]. Då jag själv har en bakgrund i mjukvaruutveckling och saknar spetskompetens inom elektronik fann jag de akademiska presentationerna svåra att följa. Jag valde därför att lägga min tid på att undersöka vad mässdelen av symposiet hade att erbjuda.
Ett första intryck
Efter att ha tillbringat några timmar i mässhallen kom jag till slutsatsen att hälften av utställarna representerade små aktörer som siktade in sig på tekniska lösningar för eldrift såsom batterikoncept, elsparkcyklar, solcellsfordon och bara undantagsvis levererade ekonomiska incitament för varför eldrift skulle vara ett alternativ, mest uppseendeväckande var företaget som hyrde ut eldrivlinor för pickup-bilar. Varför den stora massan skulle vilja ändra sitt beteende var antingen självklart för dem själva eller inte nåt de valde att lyfta fram av andra skäl. Det fick mig att fundera över vilken förändring som måste till för att nybilsköpare ska välja eldrift i framtiden?
OEM-representanterna
Med den frågeställningen vände jag mig till den andra halvan av utställarna, de stora fordonstillverkarna, för att se vad de såg som viktiga faktorer för att folk i allmänhet ska välja en elbil nästa gång. Tillverkarna om några har ju möjlighet att slå igenom i stor skala. Men innan jag återger deras syn så vill jag bara snabbt presentera vilka som representerade fordonstillverkarna på EVS. Sammanlagt hann jag fråga 13 personer som representerade åtta tillverkare: Honda, KIA, Mitsubishi, Toyota, Chevrolet, Audi, Nissan och Ford. Av representanterna var sex män och sju kvinnor vilket bröt av mot den allmänna mansdominansen på EVS. En representant var inhyrd från en modellagentur och sa att han genomgått en kurs för att representera Audi och bara en av representanterna ägde en elbil själv, den kvinnliga representanten från Mitsubishi. Alla representanter var från Kanada, förutom Hondas som var från USA. Alla var mycket tillmötesgående förutom Chryslers representant som bad mig komma tillbaka senare när nån med rätt expertis skulle kunna besvara min fråga.
Representanternas syn
Vad representanterna sa var inte så överraskande därför återges det ganska så kortfattat. Vad de däremot inte sa var intressant tyckte jag, till det återkommer jag längre ner i texten. En genomgående syn var att det först måste finnas ett nationellt initiativ till laddinfrastruktur för att folk ska våga köpa en elbil. Vidare var bekvämlighet viktigt, ”It should be just as a normal car”. Eller gärna enklare. Det skulle vara samma körkänsla, kvalitet på interiören och lätt att ladda där man råkade befinna sig.
Audis representatnter framhöll att bilförsäljarna ogärna säljer elbilar eftersom de också erbjuder underhåll som en tjänst. Och elbilar kräver mindre underhåll än fossilbränslebilar, något som direkt gröper ur försäljarnas framtida inkomster. Slutligen lyfte Nissans representant fram vikten av att köpare måste får egna konkreta erfarenheter av eldrift för att se fördelarna, ”Let them try!”. Här framhöll hon också hur bra det var att en av Montreals taxikedjor använde Nissan Leaf i sin flotta. Då fick kunderna se hur tyst men ändå kraftfull motorn var vilket både lyfter fram fördelarna samtidigt som det bemöter oron att eldrift inte funkar för riktiga bilar.
Elleverantörens vision
Eftersom nationell laddinfrastruktur var så dominerande bland representanternas idéer för framtiden passade jag på att prata med en representant för Hydro Quebec som är provinsens elproducent. Han framhöll att 80 procent av elbilarna i provinsen Quebec ägs av Montrealbor. Därför var deras strategi att tillhandahålla en infrastruktur som dels lät ägarna att ladda sin fordon på Montreals gator, dels att tillhandahålla snabbladdningsstationer längs med de populära rutterna så att Montrealborna kunde resa dit de ville.
Personliga funderingar
Alla representanter utgick från att det även framöver kommer ta lång tid att ladda elbilarnas batterier. Därför kommer det krävas andra beteenden kring laddning än vad som är accepterat för fossila bränslen. Men här finns också en idé om att eftersom det är möjligt att ladda alla andra elektriska apparater överallt borde även elbilar gå att ladda där man råkar befinna sig, ”It has to be convenient”. Så oavsett hur mycket mer effektiva batterierna blir, både i laddtid och räckvidd, verkar ladda-där-du-råkar-befinna-dig vara ett stort försäljningsargument.
Det var också intressant att inte Tesla var representerade på mässan. Varför kan jag bara spekulera i, och det låter jag bli att göra offentligt. Men Tesla är den enda aktören i Kanada som har en nationell laddinfrastruktur. Ingen av representanterna nämnde Tesla som en konkurrent eller förebild. Inte heller nämndes eldrift i samband med autonom körning, en koppling som annars är vanlig när västsvensk fordonsindustri pratar framtidens fordon. Då brukar även bilen som tjänst diskuteras, något som inte heller nämndes av de nordamerikanska representanterna. Om det beror på att marknaderna har olika förutsättningar eller för att visionerna här hemma presenteras av folk högre upp i organisationen är nåt som kan vara intressant att leta vidare i.
Sammantaget presenterade representanterna inga nya visioner. De visade inte heller att de tänkte ta några egna initiativ till att förändra konsumtionsmönstrena. Däremot var de samtliga beredda på att tillverka större volymer så fort efterfrågan fanns, ”That is our responsibility”.
[1] EVS29
[2] G. Smith, H. Burden and A. Hjalmarsson ” ElectriCity Innovation Challenge: Experiences” EVS29 Electric Vehicle Symposium & Exhibition, June 19-22, 2016, Montréal, Québec
[3] link